JA, jag vet att jag lagt upp massa skit här idag, men feel free att inte läsa om det är så jobbigt hihi

För ett par år sen, ganska många år sen gjorde vi vår första polen-resa till barnhemmet i stargard, och i veckan hittade jag några av barnen på facebook, HUR SJUKT ÄR INTE DET?! Har lagt till en av pojkarna, som inte direkt är en liten pojke längre, mer man! Först var det väl bara tänkt att jag skulle kika lite bilder för att försöka lista ut hur dem har det och sådär, hade inga som helst planer på att ta kontakt eftersom jag inte vet riktigt hur dem känner inför det, MEN för en stund sen skrev den lille grabben/mannen till mig och frågade hur det var med mig och sådär, tror inte ni förstår hur sinnesjukt det här känns! Har i flera år gått och tänkt att vi aldrig mer kommer veta av de här barnen som vi träffat och knytit band till och här sitter jag nu en fredagkväll och pratar om allt och inget med en av dom. Helt sjukt. Sinnes. GALET SÄGER JAG.

Känns fint att höra att det gått bra för åtminstone en av dom, studerar sista året som snickare, sportar, har det bra helt enkelt.

Jisses..gissa om jag kommer sova gott inatt! Låter kanske svinlöjligt. Är förmodligen bara elin som kan förstå vad jag menar, den upplevelsen delar vi nog inte med många fler systra mi!

"Ni kommer hit till oss med ett stort hjärta, när ni åker lämnar ni en del av det kvar"